Föredrag Historiska föreningen den 21 maj

Jag börjar detta kåseri med att visa en bild som kanske överraskar lite i sammanhanget. Alla ser väl vem den föreställer. Karl Marx. Skall vi nu återfalla till sjuttiotalets politisering av alla sektorer eller? Nej, men vi har kanske på ett sätt Karl Marx att tacka för Josefsföreningen. När det kommunistiska manifestet publicerades 1848 av Marx och Engels skapade det omedelbart än mera oro i ett samhälle under social omdaning. I manifestet förklarades ju krig emellan klasserna:

Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.

Tre år dessförinnan prästvigdes en ung man vid namn Adolf Kolping i Köln. Han var skomakaregesäll innan hann påbörjade sina teologistudier. Kolping såg tidigt farorna med den kommunistiska propagandan. Framförallt insåg han hur utsatta arbetare och hantverkare var för krafter i samhället, då de saknade utbildning. 1849 grundade Kolping den första Gesellenverein i Köln. Idén var att skapa hemliknande centra för umgänge och utbildning. Många hantverkare levde på vandrande fot och saknade fast punkt i tillvaron. Kolping insåg också att han måste engagera bättre bemedlade personer, arbetsgivarna, i denna strävan att höja den allmänna bildningen. Och inte minst för att överbrygga de motsättningar som den kommunistiska rörelsen så frenetiskt drev på.

Snart fanns det många Kolpinghem över hela Tyskland. Vid Kolpings död 1865 kunde man räkna till mer än 200 lokalföreningar och 25 000 medlemmar. Koplingwerk finns ju än idag och är en ytterst välorganiserad ungdomsrörelse. Grundaren Adolf Kolping saligförklarades av påven 1991.

1875 blev en ung teologie doktor upptagen i det svenska vikariatet av apostoliske vikarien Huber. Det var Rudolf Kiesler. Kiesler kom sedan att ägna hela sitt liv åt apostolisk verksamhet i Sveriges och i synnerhet på Södermalm. Kiesler, som var Sankt Eriks kyrkas förste kyrkoherde, innan fanns ju bara S:ta Eugenia – han verkade inte bara som själasörjare utan också som lärare och han var full av initiativ när det gällde ekonomiskt krävande projekt av olika slag. Kiesler hade i Köln stött på Adolf Kolping och inspirerats av hans verk. Han upptäckte de katolska hantverkarnas situation i Stockholm, ofta levde de under enkla villkor, de var invandrare från Tyskland, Österrike, Italien, Polen… och som katoliker hade de låg status i den lutherska nationalstaten. Det hade funnits försök till föreningsbildande tidigare, föreningen ”Amicitia”, men den sönderföll efter några år.

Nu är det passande att läsa ur för förenings allra första protokoll:

År 1879, söndagen den 6 juli på aftonen kommo tvenne unga hantverkare, herrar E. Wolder och J. Brandt på besök hos Hr Pastor Kiesler i dennes bostad, Göthgatan 46.

De tvenne herrarna föreslog Kiesler att bilda en katolsk hantverkareförening. Kiesler instämde ”med hela sin själ” och med valspråket ”Gud välsigne det heliga hantverket!” Så stiftades föreningen.

Dr Kiesler föreslog därefter en promenad i den till huset hörande trädgården, där man talade om föreningens framtid och bestånd samt slutade med att anbefalla densamma åt Den helige Josefs skydd och framförallt åt Guds välsignelse, ty om icke Herren bygger huset så arbeta de fåfängt som därpå bygga”.

Lokalfrågan var ju inte löst vilket vållade herrarna en viss vånda. Jag citerar: ”Herr Pastor Kiesler behagade lemna till den blifvande föreningen en del af sin lägenhet1 från uppgången No 6, en tr. upp. Då således denna stora utgift inbesparades fruktade man ej mera de öfriga”!

Den 13 juli ägde det första sammanträdet rum. Sedan hade föreningen sammanträde minst en gång i veckan under Dr Kieslers tid, vilket är imponerande, med tanke på allt annat han gjorde. Alltid närvarande så höll han upplysande föredrag om alla tänkbara ämnen, alltid med målet i sikte:

”För att medlemmarna må förbli trogna mot sin heliga katolska tro”!

Men det var inget bara föredrag, utan också sällskapsliv; diskussioner, läsning, sällskapsspel där Domino och dam var vanligt också schack och kortspel förekom. En och annan cigarr röktes och en och annan avec togs nog också, och finurligheten att påöka föreningens lilla kassa visste inga gränser. Sålunda, när en medlem bjöd på cigarrer, betalades de ändå till kassan.

Öl kostade 25 öre flaskan, cigarr 10 öre. Annan förtäring förekom inte utom vid festmiddagen.

Sist men inte minst sång. Föreningen har alltsedan början bedrivit allsång och vårdat sig om kraftfull, inte alltid klockren kanske, men modig!, psalmsång under andakterna, men även haft egen kvartett och man har till och med försökt bilda en mässingskvartett, vilket dock inte lyckades.

Om Msgr Kiesler finns det en del levande vittnesmål, det senaste avgivit 1969 av Ulrich Johannsen

Han var ganska liten till växten; ansiktsfärgen var friskt röd-lätt och under det vita håret spelade hans livliga och goda ögon sitt om hög intelligens vittnande spel. Trots att han självfallet behärskade svenska språket till fulländning, kunde han aldrig frigöra sig från en lätt brytning i talet, som stundom påminde om vår gotländska dialekt.

LOKALER

Snart nog blev ju msgr Kieslers trivsamma lägenhet för trång, när en medlem fick inta årsmiddagen å kieslers säng så ansåg man det inte gick längre och man sökte en ny lokal. Den 2 oktober 1882 fick man egen lokal å Götgatan 46. Där var man sedan i över 40 år. Det var först när de stora omändringarna gjordes i biskopshuset 1925 som man fick avstå lokalerna till Elisabethsystrarna och påbörja sin vandring mot Norr.1929 Flyttade så föreningen till norra Smedjegatan 28, och var där fram till att den stora rivningsvågen sopade rent i city. Man återvände då till den gamla 46:an och fick låna de stiliga kyrkorådsrummet på första våningen. I och med domkyrkans nybyggnation så erhölls nuvarande klubblokal, som vi sammanträdena utökas med Josefssalen.

UTFLYKTER

Något bör nämnas om de utflykter som i slutet på 1880-talet.företogs. De var viktiga för att man skulle komma ut ur stadens vimmel och umgås på ett otvunget sätt.

Jag vill här läsa upp ett målande bidrag till protokollet från söndagen den 31 augusti 1879. Då

… samlades man kl halv tre i föreningens lokal ”och efter att ha ingjutit några sånger gav man sig i gladaste stämning med sångboken under armen på väg till Tanto där en katolik inbjudit föreningens medl3emmar att slå käglor. Förfriskningar hade på präses omsorg redan ditförts. Efter ungefär en halvtimme anlände man till bestämningsorten. Klockan halv fem ankom präses och hörde då redan från fierran klotens dån och käglornas fall. Efter att hava utbytit de vanliga helsningarna deltog präses äfven i kägelpartiet. Nu serverades öl. Cigarrer röktes och käglor föllo.”

Kägelbanan omnämns sedan i protokollet ha kostat ägaren 5000 kronor. Här har vi således ett bevis på Kieslers otroliga förmåga att förena fattiga och rika, unga och gamla, oblíldade och lärda. Han insåg tidigt att dra även bättre bemedlade till föreningen, för att mildra motsättningar och för att skaffa ekonomiska medel.

Sedemera fick föreningen genom en donation en egen kägelbana i trädgården på Götgatan 46, men när väl kyrkobygget kommit igång tvangs man att lägga ner den redan 1891.

Vi fortsätter utflykten:

Sedan skålar utbytits för föreningens framgång, företog en färd i båt på sjön. En i sanning förtjusande tafla utbredde sig nu för allas ögon; högt uppe på himlavalvet visade sig månen i hela sin fägring, kastande derifrån sitt milda sken från den stilla vattenspegeln som endast lätt krusades af den lätt framdrifna båten. I bakgrunden syntes lummiga skogar afspeglande sina toppar i den af månen fantastikt belysta klara vattenytan. Den högtidliga tystnaden som rundtomkring herskade afbröts nu från gång af de bekanta tonerna ”Bland Svea söner alla” som af eko återfördes från de fjärran belägna klipporna och bergen. De sista tonerna bortsmälte nu och den högtidliga tystnaden inträdde ånyo, men bröts åter snart af den likaså vackra sången ”Hvilken skön och härlig dal”.

Med ens förnam man plötsligt en tornklockas ljufva och taktmässiga slag som tycktes mana till återtåg. Klockan hade verkligen slagit nio. Med de skönaste minnen företog man nu återfärden, uppstämmande ånyo; Bland Svea söner alla” och efter att hafva med ett varmt handtryck åt Herr ingeneuren Krohe uttryckt sin tack vandrade enhvar hem till sig nöjd och belåten med denna till alla delar så angenäma lilla utflykt.”

ANDAKTER

Föreningen uppträdde första gången offentligt den 14 december 1879. 1881 fick de egna platser längst fram vid altaret. Det religiösa livet vårdades väl av Dr Kiesler. Här bör särskilt nämnas den sk Påskkommunionen, som företogs på Palmsöndagen efter bikt. Dåförtiden, detta var under påven Leo XIII och före Pius X:s påbud om flitigare kommunion - var nattvardsgång förenad med stor andakt och förberedelsen var oerhört viktig. Efter påskkommunionen brukade föreningen samlas till äggfrukost, Mässan var nämligen redan klockan nio på morgonen, man hade då också fastat sedan dagen dessförinnan. (Denna tradition har vi hållt på, men eftersom vanorna har ändrats är det svårt att vidhålla den.)

Den första söndagen i oktober lästes rosenkransen. Bröderna grundade även ett rosenkransbrödraskap, om vilket vi dock vet ganska lite. I processionerna har man alltid framträtt under föreningens standar och högtidsklädd. Föreningen har också alltsedan Corpus Christiprocessionen togs upp igen, burit baldakinen.

Föreningen har också förfärdigat julkrubban.

BILDNING

En av de första åtgärderna var att skaffa böcker. Snart fanns det en boklåda, där man mot en lite avgift kunde låna hem böcker. Intressant att notera är att konstbokhandlaren. Bukowski skänkte flera bokverk.

Föreningen har under åren bjudit in en mängd gästföreläsare, kända och okända, diplomater och professorer. Det har alltid funnits en strävan att hitta aktuella ämnen. Men det har också alltid varit en princip att försöka få medlemmar att framträda med reseberättelser eller bara berätta om sitt yrke. Vad som däremot inte funnit god jord är karismatiska vittnesbörd om omvändelser eller rena uppbyggelsetal. Detta har aldrig passat in i föreningens anda.

KÄNDA OCH OKÄNDA

Stockholms katolska präster har alltid trivts i föreningen. Biskop Bitter var ofta på besök, vid sitt första besök 1886 utbringade han en kanske för vår tid främmande skål, nämligen den för ”Mannen – Karaktären”! I protokollen från 1880-talet ser vi namn som Bernhard, Moro, Hupe, Thiessing, Popp, Karlén mfl. Pastor Greve von Stolberg var mycket stolt att dessutom vara ”riktig” medlem av föreningen då han kunde uppvisa ett muraregesällbrev!

Även kända personer kom, Msgr Fonti, som skänkte den första fanan, msgr Mallize som var imposant apostolisk vikarie i Norge. Och den berömde arkeologen och egyptologen Marucchi (med egen piazza i Rom!) besökte också föreningen. Han hade kontakter med Leo XIII och utverkade en personlig välsignelse från honom tillföreningen.

VÄLGÖRENHET OCH BIDRAG

Är detta då inte en förening som mest gör gott bara för att trivas och sedan är det nog? Det kan man inte säga om man ser på vad föreningen tidigare gjort. 1885 startade msgr Kiesler en sjuk- och begravningskassa för behövande i föreningen. Föreningen hade då med små listiga metoder samlat ihop till 1224 kr och 52 öre. På den tiden fanns inte allmän sjukpenning, och kassan var till stor hjälp för många under åren. 1935 lades den ner, då alla hade allmän sjukkassa. Det har även funnits en sparkassa som efter msgr Kieslers död blev en understödsfond.. Här bör särskilt nämnas att föreningen inte är en välgörenhetsförening utan en umgängesförening. Men i vissa fall har den hjälpt till vid kyrkobyggen och andra projekt. Hantverkareföreningen deltog mycket aktivt i bygget av den nya kyrkan på Söder. Bidrag gavs till fönstren. Till orgeln gjorde man en insamling som inbringade 33 öre! Men inga sura miner, alltid något!

1892 hade man för sista gången andakt i det gamla kapellet, det som nu är expedition. Den nya kyrkan var då färdig.

Föreningens nuvarande lokaler kom till på följande sätt. Mot ett för den tiden oerhört överpris, köptes den lokal föreningen idag äger. Pengarna var välkomna bidrag till nuvarande domkyrkans byggnation. Ett kontrakt utfärdades där det står att vi för all framtid disponerar lokalen. Bakom denna konstruktion stod monsignore Johannes Koch, som alltid varit en ivrig välgörare till föreningen.

Vidare så kan föreningen ställa upp och betala begravningar om medel saknas till detta. Inte minst så försöker man alltid bevaka ensamma medlemmar, så att de inte bara skyfflas bort i en av sociala myndigheterna arrangerad borgerlig begravning.

UNGDOMSFÖRENING

Den 6 oktober 1889 bildades Hantverkareföreningens ungdomsförening. Ungdomarna hjälpte bland annat till att servera på middagarna och ibland fick de spela kägla och biljard.

PRESES

Efter Kiesler valdes pater Gijsel, som dock snart försvann till Holland. Istället blev kyrkoherde Nordmark preses under 12 år mellan 1920 och 1932. Under hans tid bytte man också namn. Tiderna hade förändrats, det fanns inte längre gesäller och hantverkare i den omfattningen som tidigare. Man bytte namn till sin skyddspatron, Sankt Josefsföreningen.

1932 blev p. Van Mierlo ordförande

Radermacher

Fenz

p. Paul Schmidt 1960 -69, fader Martin Schmid (1969-74) Johannes F Koch, (1974—96)

Ernst Gerlich

Henrik Amberg

Stefan Herczfeld

JOSEFÖRENINGEN IDAG

103 medlemmar

ett sammanträde i månaden, 35 kommer

processioner

andakter

utflykter

formella krav: man, 18 år katolik, rekommenderad av någon, komma tre ggr

medlemsavgift 100 kr, och för pensionärer frivillig

SKANDALER

Det har varit mycket lite skandaler i vår förening. I protokollen kan man läsa om god stämning, ibland upphetsade diskussioner, men intrigerna lyser med sin frånvaro. Det är som om msgr Kieslers anda ännu svävar över föreningen. Något kan vi väl i alla fall bjuda på:

1971 blev en medlem upprörd över att rusdrycker serverades. Han anmälde föreningen både till biskopen och polisen och menade att här hade en förening under 90 år brutit emot svenska lagar. En utredning företogs. Det visade sig dock, att Södermalmspolisen också hade en förening utan tillstånd att servera, varvid båda passade på att hastigt skicka in en ansökan hos Länsstyrelsen. Tillstånd gavs Läs upp

AVSLUTNING

Hur kan det komma sig att en förening kan varå livaktig under så lång tid. Det har jag själv frågat mig flera gånger. När jag kom till Josefsföreningen första gången 1986 så möttes jag av en säregen blandning av företrädesvis äldre män. Stämningen var hjärtlig och rakt på sak. Det fanns betydande bildade personer, Getzmann, Lechard, Hermansson, men också tjänstemän på elverket och försäljare. Alla möjliga. Jag tror att hemligheten med Josefsföreningen är att den är anspråkslös. Man erbjuder umgänge under enkla former. Det finns ingen prestige, inga krav på att ställa upp osv.

En del kanske rynkar på näsan och säger – vad ska kyrkan med sådant till? Men då ska man komma ihåg att det Kiesler så det var hur viktigt det är att människor möts och att det finns en gemenskap även för dem som kanske kommit lite på kant med kyrkans bud, eller de som helt enkelt aldrig kommer till kyrkan. Här kan man åtminstone få kontakt med andra katoliker och på så sätt få en anledning att komma tillbaka., och så har skett med flera av våra medlemmar, framförallt söner till aktiva josefsbröder, som sökt sig dit och sedan börjat synas i mässan.

Så uppfylls grundarnas idé, månad efter månad, år efter år!

Ulf Silfverling